Hiv-frågan är på väg in i ett nytt skede, det är experter, läkare och aktivister överens om. Genomslaget med ny forskning som visar att en person som går på fungerande behandling har låg eller ingen risk att överföra hiv kommer påverka vår syn på sjukdom, prevention och testning. Sentry.nu låter några röster komma till tals om sex och relationer och hur synen på hiv/aids präglat deras liv.
– Idag finns en större medvetenhet kring att hiv existerar här i Berlin åtminstone, säger Andreas.
– Vill man inte ha hiv så praktiserar man säkert sex, använder kondom. Det är sällan en människa avskriver en för att man har hiv, det händer typ aldrig. Andreas åker mellan Stockholm och Berlin och möter stora skillnader i städernas förhållningssätt. Knut som också bor i Berlin är inne på samma linje:
– Det finns en form av pågående samtal här. I Sverige gäller nollvision både vad gäller sex och knark – det handlar om att städa under mattan. Folk är mer progressiva här vad gäller sex, eller om det är mer att man hör mer av polariserade åsikter här. Endera är folk väldigt chill eller jätteanti allt, säger Knut. Andreas ser skillnaden i synsätt framförallt kring hur bögkulturen förhåller sig till sex och riskbeteende.
– Kanske handlar det mer om kretsarna jag hänger i, många har valt att flytta till Berlin för att det är mer sexuellt frigjort här. Man vill vara sexuellt aktiv och då tar man också reda på mer saker och har antagligen träffat eller haft sex med fler människor som har hiv. I Stockholm är så många omedvetna om hiv och andra könssjukdomar och det saknas ett mer realistiskt samtal om risker.
Både Knut och Andreas fick hiv efter några år i staden. På vissa sätt har inte beskeden förändrat deras liv alls, på andra har det förändrat dem för alltid:
– Min första sommar i Berlin delade jag lägenhet med ett par där båda hade hiv, säger Knut.
– Vi hade haft sex men jag fick först senare reda på att de var positiva och det gjorde mig väldigt upprörd. Men sen började jag ifrågasätta min reaktion och tyckte att det var fucked up att de smög med sina mediciner och att vi inte kunde prata om det. Samtidigt såg jag ju att paret jag hade bott hos mådde bra.
– Samtidigt kom jag i kontakt med en svensk hivpositiv kille som gav en skönmålad bild av hiv och även om jag ifrågasatte hans påståenden smekte han dem medhårs. Han sa inget om medicinska eller sociala nackdelar. Så jag började ha oskyddat sex ibland under tanken om att ”händer så händer det”, ingen biggie. När jag sen blev smittad var jag väldigt sur på hans oansvarighet gentemot mig, men nu har jag lämnat det bakom mig.
Att utmana fördomar och rädslor
– Jag har haft mycket barebacksex och lyckades vara hiv-negativ i 15 år, säger Andreas. När jag flyttade hit till Berlin hamnade jag i en krets av folk där de flesta har hiv. Jag började tänka att får jag det själv är det ingen stor grej.
– Idag är jag lite bitter, många av de jag hängde med då håller på mycket med droger och är lite nedgångna. Att ha sex började mer kännas som en ursäkt för att ta droger även om en del bara tar droger på helgerna. Glorian försvann kring hur jag levde. Jag såg att ett sätt att deala med hiv är att droga bort sig, jag har inte lust med det längre.
– Jag tyckte själv att det var sunkigt med hiv förr, fortsätter Knut.
– Tyckte det var irriterande att jag kallades för hiv-negativ när jag inte vill ha något med hiv att göra alls. Det var väl att jag helt ville förtränga att det fanns, inte ha det i mitt liv. Men idag blir jag ledsen över ett perspektiv som bygger på att inte vilja ha ”sex med någon som har hiv”. Det är ju inte rimligt, det bygger på att folk tror att om man inte håller avstånd till människor så kommer man ta risker. Innan jag blev positiv så hade jag bilden av hiv som något obestämt, som man bara måste skydda sig mot. Som att jag var rädd för mörkret men aldrig konkretiserade vad i mörkret som skrämde mig. Som att stöta på en blottare i en mörk park. Så ser jag ännu mig själv ibland när jag berättar att jag har hiv, jag är den där blottaren som hoppar fram ur en buske, blir ett monster för ett tag. Det är just det monstret jag tror vi måste prata om. Den obestämda rädslan måste förvandlas till något konkret för att se att den är ofarlig.
– Idag tänker jag nästan mer på hur hiv påverkar mig kopplat till relationer, säger Andreas.
– Det kan vara svårt att vara i längre relationer där personen är hiv-negativ. De flesta föredrar nog oskyddat sex, men om jag är tillsammans med en hiv-negativ, då går ju inte det, är en vanlig tanke. Den hänger ihop med ett synsätt där en relation måste handla om möjligheten att ha oskyddat sex för att det är det yttersta förtroendet. En relation förknippas med oskyddat sex, renhet och att kunna släppa sig fri.
– Ja, om man ser på relationer så kommer man alltid se det som att man ”blir snuvad på konfekten”, säger Knut.
– För många bögar är ett viktigt mål med att ha ett förhållande att kunna ha fritt sex utan kondom. Så om en negativ blir tillsammans med en positiv och den positiva berättar om sin status efter några träffar så snuvar han den negativa på konfekten att kunna ha oskyddat sex i ett förhållande. Fortsättningen med kondomsex är förknippat med något den ägnat sig åt som singel och som den är utled på men tvingat sig vänja sig vid.
– Men det bygger ju på okunskapen om att den negativa idag verkligen kan ha oskyddat sex med den positiva, förutsatt att den går på mediciner.
Vad förändrar ny fakta?
Den nya faktabaserade forskning som börjat slå igenom kommer ha en positiv effekt för alla, det är de båda övertygade om. Samtidigt tror de det kommer ta lång tid innan förändringen märks i vardagen, särskilt i Sverige där attityder till risktagande och sex ser så annorlunda ut:
– Jag är kanske lite paranoid men om jag är i en diskussion och jag säger att du vet att det är större risk att bli smittad av någon som inte har testat sig, då kanske dom tror att jag är ute efter att lura dom, säger Andreas.
– Det är så många nivåer av det här med information och hur man ska förmedla den att det är svårt se en väg bort från paranojan. Det tar så himla lång tid att förändra de här attityderna. Om det gjordes en stor statlig kampanj där man tog ställning för den nya faktan och den förändring vi borde få skulle folks attityd förändras snabbare, det är jag säker på. Men till dess fortsätter det vara vi som är hivpositiva som måste vara de som fortsätter informerar om allt. .
– Enskilt ansvar säger att man måste berätta, fortsätter Knut.
– Men det är inte samma sak som att det ska vara brottsligt. Den nya forskningen visar att man är minimalt smittsam om man tar mediciner, men risken finns att attityden om att det fortsätter vara enbart den hiv-positivas ansvar att se till att det är så, är stor. Det blir lätt så att man höjer den nya faktan till skyarna samtidigt som idén lever vidare om att hiv är något hivpositiva ska skydda alla andra från.
– Jag tror inte att jag någonsin hade sex med någon som berättat att han hade hiv innan jag fick hiv, men jag blev kontaktspårad tre gånger, berättar Andreas.
– Om någon hade berättat att han bar på hiv tror jag att jag hade skippat sex, även med kondom. Trots att jag hade sån koll var det så jag resonerade. Det ironiska idag är ju att om jag valt att ha sex med hivpositiva som gick på fungerande medicinering hade jag antagligen fortsatt vara hiv-negativ.
– Jag tror att man måste avdramatisera hela synsättet, säger Andreas.
– Det är så många som inte testar sig idag för att det är pinsamt, jobbigt att konfronteras med och för att hiv är så kopplat till promiskuitet. Jag kan komma på mig själv att tänka att den där killen han fick hiv den enda gången han hade sex, som om det skulle vara mer synd om honom.
Knut och Andreas intervjuade av Anna-Maria Sörberg.