Foto: Peter Knutson
Sentry har intervjuat fantastiska Steve Sjöquist som nyligen fyllt 67 år. “Det är lite svindlande för jag trodde aldrig att jag skulle nå en ålder som denna. Jag var döende av aids när jag var 39 år.” säger han till Sentry.nu.
– Jag har själv varit sjuk i flera år och var nära att dö i aids 1996 men fick som första patient tillgång till bromsmedicinerna som kom då. Jag överlevde som av ett underverk. Min läkare Per Hedman såg min livsvilja och trodde på mig. Det är stort och jag blir fortfarande djupt berörd när jag talar om det. När jag skrev manus till min bok läste jag journalanteckningar och insåg först då hur sjuk jag varit och så många år av kamp för att överleva och succesivt erövra livet tillbaka. I mitt arbete på sjukhuset möter jag mycket sjukdom och kamp och ibland död. Det är inte svårt jag blir bara berörd.
Steve beskriver sig som en riktig lantis som växte upp i Dalsland och Värmland på små bruksorter. Steve hade en fantastisk barndom framförallt under nio år i det lilla samhället Åsensbruk som låg precis vid den berömda Akvedukten i Håverud dit många turister kom på somrarna.
– Jag sysslade mest med musik, var med i band och i kyrkans barn- och ungdomsverksamhet. Jag gick inte en meter utan min gitarr. Mina föräldrar gillade musik och pappa hade en stor kontrabas hemma och vi spelade tillsammans mycket. Jag hade många vänner, hade lätt att få dem och vi lekte mycket ute, klättrade i berg och gjorde ett och annat bus som ungar gör, berättar Steve för Sentry.
Steve märkte tidigt att han hade en dragning till killar, och var förtjust i flera killar i klassen. – Det var absolut inget jag talade om, det var bara så och jag hade min första trevande sexupplevelse med en kille på skolan. Jag visste att man inte skulle vara på det sättet som jag kände. Det var dock ingen som talade om det och för mig och därför var det inte ett problem, bara en hemlighet. Jag hade ett rikt inre liv med tankar, fantasier och drömmar och musiken förstås.
När Steve var 15 år flyttade hans familj till Värmland trots hans protester.
– Det var en känslig ålder för uppbrott, Jag bodde kvar ett halvår och bodde hos min kompis. När jag väl flyttade till Slottsbron kom jag snabbt in i den miljön och fick nya kompisar. Jag var engagerad i Kyrkans Unga och var mycket på läger. Där träffade jag Ann och vi startade en sångduo samtidigt som vi sjöng i ungdomskören Laudamus. När jag började på gymnasiet sa jag till mamma och pappa att jag ville bo i Karlstad och inte pendla och det var inget problem med det.
Steve flyttade in tillsammans med några vänner in i renoveringslägenhet och minns att han kände sig superlycklig och fri.
– Jag minns att jag stod på torget i Karlstad och tänkte, nu kan jag göra vad jag vill. En känsla av frihet. Jag tog kontakt med RFSL Karlstad som hade en liten lokal med bar. Allt blev plötsligt så spännande. Där fick jag flera nya kompisar och gick till “klöbben” som man sa på värmländska. Jag sjöng med min vän och vi vann en amatörtävling i nöjesparken Mariebergsparken i Karlstad och jag började som vokalist i ett dansband samtidigt som jag var engagerad i Kyrkans Unga. Det var en kul tid och jag kom helt ut för mig själv men inte för vissa delar av mina bekanta. Min komma-ut-process gick sakta, sakta och jag erövrade den bit för bit eftersom jag var medveten om att det var en känslig fråga.
Efter gymnasiet slutade Steve med musiken och började arbeta i kyrkan med barn och ungdom och “på helgerna var det gayklubben Bacchus som gällde. Det var en himla rolig tid. Flört och disco hela tiden.”
Steve Sjöquist bestämde sig för att läsa teologi 1981 och funderade på att bli präst men efter ett tag hoppade han av.
– Jag insåg att Göteborgs Stift hade en märklig syn på att kvinnor inte kunde bli präster och jag drog slutsatsen att det inte skulle gå så bra med att vara öppet homosexuell. För mig har det alltid handlat om en rent igenom dålig människosyn. Idag är tiden förändrad även om det lever kvar i vissa delar. Jag tog ändå en universitetsexamen och böjande jobba med ungdomar.
Steve lärde sig mycket om livet och om svåra livssituationer speciellt när han fick sitt hivbesked 1987.
– Livet är svårt och tungt att leva, och för många av oss riktigt tungt. Men mitt i allt det som är svårt kan man hitta både hopp, mening och glädje. Detta lärde mig ungdomarna mig tidigt i mitt liv. En viktig livlina.
Steve fick ett jobb i Saudiarabien och jobbade med att starta den första barnrehabiliteringen i Mellanöstern.
– Det var en fantastisk upplevelse att få bo i en del av världen där nästan inget stämde överens med mina egna värderingar om hur man ska leva. Men de föräldrar och barn jag träffade var precis som andra föräldrar och barn. Vi har mera likheter än olikheter. Många regler vad man fick och inte fick göra samt att män och kvinnor inte fick bo tillsammans. Med tiden förstod jag att det var den perfekta platsen på att vara gay. Jag fick snabbt ett nätverk av andra gay-personer som jag träffade i matbutiker eller shoppingcenter.
Steve träffade sin amerikanske pojkvän Don på en fest och snabbt blev de ett par och flyttade tillsammans till USA. Det finns en P1 dokumentär som heter ”Gayvärldens hemliga rum” där både Don och jag medverkar.
Här kan du lyssna på den: Gayvärldens hemliga rum.
När Steve kom hem till Sverige mötes han av tragiska nyheter. Han fick snabbt veta att veta att flera personer i hans bekantskapskrets hade dött i aids.
– Det blev ett brutalt uppvaknande för mig, det kändes som ett hugg i ryggen. Jag påbörjade en tid av funderingar, jag läste allt jag kom över om den nya sjukdomen som skördade många unga liv, inte minst i USA. Vi hade inte riktigt förstått allvaret när vi bodde i Saudiarabien. Ju mer jag läste och lyssnade ju mera rädd blev jag för att jag själv var drabbad. Samtidigt fick jag nytt arbete på en hjärtrehabilitering och en skrivuppgift från barnhabiliteringen. Jag hade flyt i mitt liv men inombords var jag livrädd. Så rädd att jag inte vågade testa mig i Göteborg. Det säger något om samtiden och den rädsla som fanns för bögpesten och jag förstod att om jag var drabbad skulle jag bli oönskad. En djävulsk känsla och situation.
Den 7 november 1987 reste Steve Sjöquist till Stockholm för att få svaret på hans hivstatus.
– På tåget hem med mitt positiva svar i bagaget tog mitt gamla liv slut. 6 månader senare flyttade jag till Stockholm med mitt skrivprojekt och jag lämnade rehabiliteringen. Jag flyttade in i en liten etta vid Kungsholms kyrka med min dödsdom. Men en sak visste jag; jag ville kämpa och jag ville inte passivt invänta min kommande död. Som tur var kom bromsmedicinerna som gav mig livet åter. Jag var den förste patienten i Sverige som fick dem.
Det låter kanske konstigt, men jag mådde bra och hade kamplust, säger Steve till Sentry.nu Steve jobbar fortfarande med hiv-frågan, det är hans hjärtefråga.
Steve Sjöquists bok.
– Jag har skrivit fem böcker med olika perspektiv på hiv och min senaste bok kom i oktober 2022 och heter ”Vägen valde dig”. Titeln är tagen från ett citat av Dag Hammarskjöld från hans dagbok Vägmärken. Jag har under hela mitt vuxna liv varit intresserad av Dag Hammarskjöld, hans person och hans arbete som FN:s generalsekreterare. Min boks titel har en avslutning där han säger: Vägen valde dig och du ska tacka. För mig har det tagit många år att komma fram till det men efter 35 år med hiv som är en del av mig så kan jag omfamna de orden. Jag har drivits av en övertygelse om att människor kan förstå och stå emot rädslan för det främmande och annorlunda. Det delar vi också som människor om vi vill det. ”Blott i det öppna har du en möjlighet” är en strof av en psalm som jag tycker om för det är just så. Man kan övervinna både rädslan för sig själv och andra. Mitt hivengagemang har handlat om det.
För tolv år sedan tog Steve ett nytt kliv i livet och vigdes till diakon i Svenska kyrkan. Sedan sju år arbetar han som Sjukhusdiakon på Sankt Görans sjukhus i Stockholm. Han lever sedan 13 år tillbaka med Åke på Åsögatan och vi har ett litet hus i Roslagen där vi älskar att vara. På landet bland blommor, träd och buskar upplevelser jag både glädje och mening. Det tog ett tag att hitta glädjen när man varit så sjuk och utsatt, men det går.
– Jag var på ett uppdrag för Svenska kyrkan i Brasilien och Buenos Aires i Argentina. Jag träffade prästen Leandro som drev ett gästhem för utsatta personer som levde med hiv i utkanten av Buenos Aires. När jag kom dit blev prästen Erik och jag bjudna på lunch och vi hjälpte till i det stora köket. Där fanns ett långt bord med plats för många. Jag såg deras smärta i ögonen men det uppstod en sån gemenskap mitt i utsattheten. Under den måltiden bestämde jag mig för att bli diakon. Ett av löftena man avger när man vigs till diakon är att man ska stå på de utsattas sida. Det är klockrent för mig. Att kämpa för allas lika värde är en grund både i mitt arbete och i min kristna tro. Jag kan gå i pension men vill gärna jobba ett tag till – jag har ett meningsfullt arbete.
Facundo Unia
I sommar och höst ska Steve medverka på olika Pridefestivaler och i höst ska han hålla föreläsningar om sin bok. Sedan i höstas sitter han i Convictus styrelse, en organisation för människor som lever med bruk av droger och hemlöshet. Han jobbar även mycket på Beroendekliniken på Sankt Görans sjukhus.