Sentry.nu har träffat den coola Göran Stanton. Han är en pionjär bland gaypolisen och hatbrottsjouren i Sverige. Efter att ha pluggat till ekonom bestämde han sig för att byta bana. Läs mer om hans spännande historia.
Foto Privat.
– Efter värnplikten började jag på polisutbildningen och höll mig kvar till och inom polisen i 37 år. Idag är jag pensionär.
För Göran var det inte så enkelt att leva öppen med vem han är.
– Jag hade en svår komma ut process. Min far var polis och född på 1920-talet och homosexuella fanns inte i hans värld. Jag var runt 13 när jag förstod att jag var gay. Jag var med kvinnor fram tills jag var 25 år och det var då jag hade min första sexuella upplevelse med en man. Jag kände ingen annan gay och trodde jag kunde kväva min sexuella läggning. När jag var 25 träffade jag min första kille, men tyvärr var det ingen bra relation eftersom han hade grova alkoholproblem. Jag kom ut som gay för mina föräldrar 1986 och lärde mig tidigt om könssjukdomar och använder alltid säkrare sex. Jag tycker att det är viktigt att gå och testa sig. Ibland händer det att jag och mina vänner pratar om säkrare sex. Nu är jag gift med Paul som jag träffade 1988 och gifte oss 1999. Paul är en mycket stolt gayperson.
Göran berättar för Sentry.nu om relationen inom polisen.
– Polisen var otroligt homofobiskt och det fanns inte på kartan att komma ut där. Det fanns nog mer homofobi hos polisen än hos andra yrkesgrupper. Det var ju framförallt ett väldigt manligt yrke. En gång sa några kollegor att det finns något till mig på receptionen och jag gick dit och då fanns det en liten damhandväska där. När jag kom tillbaka så sa jag ”vad är detta”. Då skrek alla av skratt. Det kändes föremjukade för mig. En annan gång var vi ute åkte polisbuss och stannade för att köpa något. SLM hade haft en fest och det kom ut några killar i läder och poliserna såg dem och ifrågasatte om de överhuvudet skulle få finnas till. Jag kände att det inte var läge att kunna berätta något då. Det fanns en kille som var öppen och han blev kallad till polischefen som sa: ”Du kan inte vara homosexuell för du är ju med den fysiska träningen”. När någon ansökte om ledighet så satte de ett A framför namnet på folk som de misstänkte var homosexuella. A stod då för aids. Jag sade upp mig 1987 för att orka kunna komma ut som gay. Då hade jag ingen tanke på att komma tillbaka till polislivet. Jag kände mig svag för att jag inte sa ifrån, men det var ju egentligen inte de tongivande som var problemet utan de andras tystnad. När jag pratade med dem efteråt sa de till mig att de ogillade de som snackade skit, men de sa aldrig något. Det var tack vare Paul som jag blev stark i min identitet och jag sökte mig tillbaka till polisen 1992. Sedan 1995 har jag drivit hbtqia+ frågor inom polisen.
Men vad var det som gjorde att Göran sökte sig till polisen?
– Efter värnplikten föreslog min far att jag skulle söka in på polishögskolan och jag kom in 1978. Det var omöjligt att vara öppen på polishögskolan. Det tog lång tid tills jag kände att jag kunde vara mig själv. Det varade tills jag blev återanställd 1992. Efter 5 år utanför polisen var jag beredd att svara om någon frågade mig, men det var ingen som frågade. Jag hade kommit ut för ett fåtal och andra kollegor frågade dem om min sexuella läggning istället för att fråga mig direkt. Under en fest sa jag till de som var mest nyfikna att de kunde fråga mig rakt ut. Bara så ni vet – det ni tror stämmer. Sen dess har jag varit öppen som gay. Om man inte respekterar sig själv så är det svårt att begära det av andra.
1998 började Görans arbete med att förändra polisen.
Foto Privat.
– Det är okunskap som gör att man blir rädd för olika personer. 1998 när det var Europride träffades vi några kollegor och bestämde oss för att starta en förening. Jag och några andra poliser startade Gaypolisföreningen 2000. Det är viktigt att ju fler vi är som är öppna desto bättre. Vi tyckte inte att det var så märkvärdigt, men vi fick ett ganska stort uppslag i media. Det blev intervjuer i morgonsoffor bland annat. Vi blev dock ifrågasatta i polistidningen. Det kom in flera insändare och åtta av tio gick ut på varför vi var tvungna att vara öppna. Varför kunde inte vi vara som alla andra? Vi blev jämförda med pedofiler bland annat. Det var någon som skrev att om pedofiler var lika organiserade så hade pedofili varit helt accepterat. Artikeln var på gränsen till hets mot folkgrupp, men det var innan homosexualitet kom in i lagen om hets mot folkgrupp. Vi startade gaypoliserna för att vi ville att folk skulle kunna vara sig själva på jobbet och inte behöva leva i en lögn. Vi ville helt enkelt synliggöra att det fans gays inom polisen.
– Det är bra om man kan vara öppen men jag förstår att alla inte kan det på grund av olika anledningar. Jag var som tur är på en bra avdelning och det var skönt att få berätta och ingen tog avstånd.
Hur togs föreningen emot?
Foto Privat.
– De flesta var positiva men flera av de äldre männen tyckte att det var hemskt. 2002 gick Rikspolisstyrelsen med i ett EU–projekt för att undanröja diskriminering på grund av sexuell läggning. Jag var en av projektledarna i polisprojektet. Det var Polisen, Försvaret, Svenska Kyrkan och TCO som var med i projektet som hette Normgivande Mångfald. Vi utbildade en hel del poliser och polisanställda runt om i landet i projektet som varade i 4 år. Vissa polisledningsgrupper fungerade ganska bra men vissa fungerade mindre bra. Efter det har jag utbildat ca 1000 personer som arbetade inom Stockholmspolisen. Efter det togs det fram en interaktiv utbildning och samtliga inom polisen i Stockholm utbildades. Vi frågade Carin Götblad om vi kunde få gå med uniformer i Prideparaden och hon sa ”jag vill visa att vi på allvar vill jobba med mångfald” och gav oss tillstånd. Det blev ramaskri inom polisen. De flesta tycker att det var fördjävligt att poliser skulle gå i uniform i paraden. Det blev en massa kritik men vi gick och det var bra att frågan kom upp på agendan och att det blev diskuterat. För det kom fram att poliser brukade säga till homosexuella: ”Gå inte omkring och håll varandra i händerna, du fattar vad som kan hända” eller ”Om du ser ut som du gör så kan du ju bli nerslagen”. Många poliser la alltså ansvaret på brottsoffret.
Göran Stanton berättar om tiden han jobbade med hatbrott.
– Länspolismästaren Carin Götblad startade Hatbtottsjouren 2007 och det projektet blev riktigt framgångsrikt. Jag var med i början och blev fast anställd där 2011. Vi har haft ett gott samarbete med RFSL. Det har varit mycket intressant att få vara en del av arbetet med hatbrott. Polisen är till för alla och ju större mångfald vi har desto bättre. Om inte polisen kan respektera varandra inom polisen då kommer vi inte kunna respektera våra brottsoffer.
Facundo Unia