Sentry har träffat Peter Månehall som länge jobbat med hiv- och Aidsfrågor bland annat på Hiv-Sverige och Posithiva gruppen. Peter är uppväxt i Malmö och hans föräldrar har alltid stöttat och pushat honom att engagera sig i olika föreningar, organisationer och samband där man arbetar med andra människor. Peter är 65 men känner att det fortfarande finns mycket kvar att ge och vara delaktig i. När Peter var yngre ville han jobba med teater och han ville också göra något som gör skillnad och man var i ett socialt sammanhang.
När Peter var yngre, i slutet på 1980-talet arbetade han som frivillig på en gayklubb i Malmö som hette “Fyran”
Peter Månehall
– Det gick att läsa om denna bögpest som bara drabbar bögar och det speglade absolut stämningen på gott och ont i gaycommunityt. Vi visste alla att förr eller senare skulle någon av oss bli drabbad av denna sjukdom ”htlv 3” Det var en tid som jag inte känner som en bra tid. När vi var på klubben försökte alla festa som om det var det enda man kunde göra och när denna sjukdom ändå skulle drabba så många så kunde man lika bra festa loss ordentligt.
Peter berättar för Sentry att det pendlade mycket mellan totalt mörker och en fullständig galenhet i glitter och glamour.
– En dag hörde jag ett rykte att någon jag kände hade blivit drabbad av denna sjukdom. Jag reagerade med en fruktansvärd rädsla och tänkte att nu finns det ingen fredad zon längre. Verkligheten hade anlänt. När jag slutade på klubben flyttade jag till
Norrköping och började arbeta på “Östgötateatern”
Jag tänkte att denna sjukdom kan väl inte ta sig till vår lilla värld på teatern i Norrköping. Efteråt har jag hört att det hade den redan. Jag levde med otroligt stora skygglappar i denna tid. När jag förstod att någon jag kände i vårt gäng hade blivit drabbad av hiv, stängde jag av. Under en tid läste Peter inget om hiv i tidningen eller diskuterade med vänner och ville absolut inte ha något med hiv att göra. Han hade stängt av och var inte mottaglig alls.
– Jag var fullkomligt lamslagen av rädsla. Det kom en dag då jag var tvungen att göra upp med mig själv! Jag tänkte om det var jag som hade blivit drabbad, hur skulle jag vilja att mina vänner skulle agera. Jag hade såklart velat ha dem med mig på min resa och inte se dem vända mig ryggen! Efter många diskussioner med mig själv så bestämde jag att jag måste framför allt lära mig mer om denna sjukdom. Det hade startat en frivilligorganisation i Malmö som hette Noaks Ark och några vänner till mig hade blivit volontärer där. Jag frågade om jag fick följa med dit och känna på om jag ville gå en volontärutbildning. Rädslan och okunskapen måste ha lysts omkring mig. Men jag gick dit och bestämde mig för att gå på volontärutbildningen. Det var så min långa resa inom hiv startade, 1989.
Efter genomgången utbildning startade Peter Månehall sitt långa engagemang i hiv- och aidsfrågor på Noaks Arks reception.
- Inte visste jag då att detta var början på en 20 års anställning på Noaks Ark. Under dessa år var jag receptionist, informatör, stödperson för personer som lever med hiv, ledde ett 3 års projekt med inriktning på hur och om MSM communityn diskriminerade MSM personer som levde med hiv eller inte. Jag drev också ett projekt som riktade in sig på familjer som lever med hiv i södra Sverige.
Peter Månehall
Peter var med och startade en teatergrupp som blev rätt kända inom hiv-världen och inom skolans värld.
– Vi åkte runt i Sverige och spelade våra pjäser som var framtagna genom volontärernas egna erfarenheter av att arbeta med hiv-frågan. Alltifrån Luleå ner till Trelleborg. Ett år fick vi ett Lars Radings-stipendium. När jag upptäckte att jag var intresserad av män måste jag ha varit 18 år tror jag och första gången jag träffade en man svävade jag på moln. Det var obetalbar känsla som är ett enda stort WOW. Han var äldre än vad jag var.
Mannen var från USA och var solist i Malmö Symfoniorkester.
– Jag svävade på moln när jag satt i salongen och såg honom spela. För mig var det ett långt förhållande, säkert flera månader. Sen tog det slut och han återvände till USA. Sen dess försvann han ur mitt liv. Sista gången vi sågs dagen innan han skulle åka tillbaka så träffades vi på Gustav Adolfs torg och fikade. Han frågade om han kunde få med sig något minne av mig och givetvis sa jag JA! Han frågade om han fick min jeansskjorta jag hade på mig. En sekunds betänketid sen tog jag av mig skjortan och gav den till honom! Så kan det också bli!
När Peters föräldrar frågade honom om han hade träffat någon klämde han till med ett tjejnamn.
– Mina föräldrar tittade på mig och frågade igen vad hans namn är! De sa att det förstått att jag var intresserad av män och det förändrade inget i vår familj. Det enda mina föräldrar sa att vi måste få fråga dig om hur det är och om det dyker upp funderingar som de vill ha svar på. Jag identifierar mig som bög, och en homosexuell man. När jag var ung var jag definitivt bisexuell. Det kom till en gräns där jag kände att jag måste bestämma mig för vem jag är och vilken sexuell identifikation jag har och sen dess lever jag som homosexuell man, eller på enklare språk bög!
– Jag kom ut innan hiv kom så jag har inte riktigt den erfarenheten. Men senare när jag mötte personer och berättade att jag arbetade med personer som lever med hiv, kunde jag tydligt se en rädsla. Jag tänkte att det handlade om rädsla eftersom personen inte hade kunskap om hiv. Kunskap är räddningen om man är rädd för något är kunskap en bra lösning. En sak jag såg och lärde mig var att människor är i grunden nyfikna och på det sättet kan man upplysa om vad hiv är och hur det överförs och framför allt hur det inte överförs. Och att idag kan man leva ett bra liv med hiv.
Peter Månehall
Peter tänker på Aids kampanjerna under 1980-talet och menar att de är förskräckliga.
– Dessa stora kampanjer var ett sätt för myndigheterna att få ut information snabbt och tydligt. Det finns nog ingen som levde på den tiden någonsin kommer att glömma dessa kampanjer med förskräckelse. Uppenbart har det gjort något med oss som har blivit utsatta av dess information. Det blev också mycket skuld lagd på gaycommunityt som utpekades som skyldiga till denna sjukdom. Tyvärr! Sen när det lugnat ner sig lite och informationen blev mer faktabaserad, så tror jag att om man inte haft denna från myndigheterna som blev mer faktamässig, ju fler läkare och forskare fick fram om hiv. Då kom nästa stora mediala hysteri med att utmåla hivmän och hivkvinnor som var en fara för allmänheten.
– Media har en stor roll i hur man porträtterar dessa personer och deras handlingar. Visst var det fel att personer medvetet såg till att fler fick diagnosen hiv men om media inte hade haft alla dessa löpsedlar om hiv och allt runt detta bland annat så hade vi inte haft den diskrimineringen i samhället som vi tyvärr fortfarande har. Som tur var så gjorde frivilligorganisationerna mindre men otroligt sakliga och bra beskrivna kampanjer som spred fakta om hiv istället för skräck och fasa. Det är fortfarande mycket att göra för att minska diskrimineringen i samhället och det finns många lösningar på detta men då måste man få med alla i samma båt. Vilket är en svår uppgift! Men det viktigaste är att inkludera målgruppen, personer som lever med hiv i detta arbete för att minska diskrimineringen i samhället.
Peter minns tillbaka till sin första period som han jobbade med hiv.
– Min första tid med att arbeta med hiv och möta hiv-positiva personer med deras anhöriga var tufft. Detta var i slutet av 80-talet och fram till 1996, då denna fantastiska behandling kom som verkade fungera och som idag har gjort hiv till en kronisk sjukdom. Så mycket värme och generositet var något som jag såg väldigt tydligt och som överraskade mig. Jag hade nog tänkt mig att det skulle vara mer deprimerande och sorgligt. Vilket det också var men att möta och se livet och döden så tydligt närvarande i vardagen har definitivt förändrat mig och mitt liv. Jag har också lärt mig att inte vika undan utan våga att stanna kvar och bara vara. Lärde mig att lyssna på vad personer hade att berätta istället för att säga att det blir nog bättre när vi vet att det kommer det inte att bli. Det kommer bara att bli värre! Men vi är mitt i detta och får bara gilla läget. Att arbeta 8-5 fanns inte. Som en kollega sa: det är bara att kavla upp ärmarna på skjortan och ta tag i det som måste göras. Alltifrån att vara på kontoret, sitta i receptionen, vara ute på uppdrag för en person, följa med på sjukhusbesök, hjälpa till att handla, ja, precis vad som. Det var tungt med alla som dog och att handskas med det. Tack och lov hade vi professionell handledning. Det var som natt och dag. När sjukvården började se hur bra behandlingarna var så blev det snabbt en stor skillnad; personer dog inte i samma utsträckning och personer som varit mycket dåliga blev bättre och kom tillbaka till livet. Många hade slutat arbeta för man var för sjuk men nu vände det och människor kunde gå tillbaka till arbetet. Vilket i en del fall blev en svårighet för en del personer. Vad var det för sjukdom man hade haft så man fick sluta arbeta men sökte sig tillbaka till arbetsmarknaden nu igen. En tuff tid och många blev diskriminerade och valde att inte börja arbeta igen utan fortsatte att leva på en förtidspension.
Innan medcinera kom så var det hemskt.
– Jag minns att mina föräldrar sa till mig att gå på så många begravningar och förlora så många av sina vänner när de är så unga kan inte vara lätt och inte rätt. Jag känner att jag fortfarande bearbetar detta och det pyser ut i jämna mellanrum. Nu när jag är äldre har jag mer tid att tänka på den tiden. En sak jag fortfarande gör sedan 80-talet är att säga godnatt till alla som jag mötte via mitt arbete och vänner som avlidit. Det gör jag genom att titta upp mot natthimlen och se på stjärnorna och säga godnatt. Det är viktigt att göra för alla dessa fantastiska människor, de är ihågkomna och mina minnen av dessa personer finns i mitt hjärta.
Peter säger att han alltid tyckt att det känts viktigt att jobba med hiv-fågor.
– Ser jag att en människa blir felaktigt och orättvist behandlade och utan respekt blir jag berörd. Mänskliga rättigheter för alla i vårt samhälle. En gammal sliten fras som fortfarande är så tydlig är: behandla andra som du vill att de ska behandla dig! Att känna att man kan göra skillnad. Som jag arbetar är att tänka att det finns 3 nivåer. Den strukturella, den sociala och den individuella nivån. Få personer att engagera sig i alla dessa olika nivåer, då kan vi göra stor skillnad. Som jag brukar säga att vi alla kan bli vardags ambassadörer.
Vilka frågor är viktigast?
– Den frågan har jag fått många gånger. Jag skulle kunna räkna upp många viktiga frågor men jag tänker att övergripande är att se till FNs deklarationer om varje enskild människa rätt. Rätten att bestämma över sitt eget liv, rätten till lika vård för alla och allas lika värde i vår värld. När det handlar om hiv och personer som lever med hiv så är det att ha samma rättigheter som alla människor i Sverige och resten av världen. lika vård i Sverige vilket det inte är. Ha en ansvarig läkare som har ett övergripande ansvar för patientens behandlingar. Rätten till att få den bästa behandlingen och medicineringen. Men det finns fortfarande så att det ska vara en rättighet att få behandling. Att sjukvården ska ha genomgått utbildning så att personer som lever med hiv får samma vård och att diskrimineringen försvinner inom vården och i resten av samhället så småningom. Rätten till att ha en bra livskvalitet. Det inkluderar även en bra fysisk och psykisk hälsa. Att personer som blir äldre ska få en bra ålderdom och inte mötas av okunskap inom äldrevården. Med information redan tidigt i skolan och livet kan vi på lång sikt minska diskriminering och utanförskap i samhället. Agenda 2030 som är internationellt med olika mål, bland annat med att år 2030 ska det inte överföras mer hiv i samhället. Vi har en bra bit kvar men med kunskap och inkludering kommer man långt. Inte stänga dörrar utan vara nyfiken och ta till sig information som jag är övertygad att människan är i grunden nyfiken och vill lära sig och få mer kunskap, Politiker talar inte om hiv och då ramlar hiv ner på prioritetslistan för viktiga ämnen i samhället. Och efter Covid är det i princip inget. Hiv är numera också klassad som kronisk sjukdom och det gör också att hiv ramlar på den aktuella och prioriterings och samhällslistan.
Peter anser att det är viktigt att testa sig.
Peter Månehall
– Det är viktigt att känna till sin hiv-status och inte minst för att se och testa för flertalet sexuellt överförbara sjukdomar. Genom åren har jag haft oändligt många rådgivningssamtal om att jag har nog utsatt mig för att inte skydda mig själv i ett sexuellt möte. Dessa samtal kommer oftast efter helger och efter sommaren. Då är det viktigt att ta tag i den oron man känner och testa sig. Oron kan växa sig stor och bli väldigt osund. Om det skulle vara så att man fått en sexuellt överförbar diagnos kan man åtgärda detta. Har man blivit diagnostiserad med hiv är det viktigt att ta reda på detta och komma under behandling snabbt. Med dagens behandlingar är bieffekterna mycket mindre och man kan leva ett bra liv och ett långt liv.
– PreP är bra! Dels för att sjukvården får träffa personerna som vill ha PreP och kan då i samband med dessa patientmöten diskutera med personen om varför man behöver PreP. Det kan leda till att man upptäcker ett annat problem och på det sättet hjälpa personen till en bättre livskvalitet. Det är också i längden billigare ur ett samhällsekonomiskt plan att ge PreP istället för personer får en hiv-diagnos som dessutom är mer kostsam för samhället. En sak politiker borde kunna förstå då det handlar om ekonomisk planering så man får pengar över till andra viktiga insatser inom vården. I England ser man en stor skillnad när man generöst ger PreP ser man hur hiv-diagnoserna sjunker mycket. HPV – vaccin är det inget att diskutera om utan det ska man absolut ge utan någon diskussion och obligatoriskt.
– Jag flyttade till Stockholm 2011 då jag fick ett nytt arbete som ombudsman på HIV-Sverige. Jag har sedan länge, faktiskt sen jag var rätt ung, alltid tänkt att jag skulle vilja prova på att bo och arbeta i Stockholm. Nu hade jag verkligen den möjligheten. Med ett nytt spännande och utomordentligt utmanande arbete kastade jag mig fullkomligt över mina nya arbetsuppgifter. Det blev snabbt mycket att ta tag i och klargöra för mig själv vad som skulle prioriteras utifrån organisationens långsiktiga mål. Rätt snabbt upptäckte jag att jag trivdes utomordentligt bra i Stockholm. Bodde i Årsta och hade nära till Södermalm och runt dessa områden som jag trivdes så bra i. Idag lever jag i England. Jag träffade min make på Gran Canaria 2013 och vi blev ett par nästan med detsamma och pendlade till varandra nästan varje helg. Jag arbetade i Stockholm och han arbetade och bodde i Cambridge. Vi bestämde oss för att flytta ihop i London och vi flyttade till London redan 2014. Hittade en härlig lägenhet i London med utsikt över hela Londons skyline. Jag pendlade fram och tillbaka över helgerna. Min man pendlade till Cambridge och vi sågs på helgerna. Jag är väl inte direkt engagerad i Englands gaycommunity men så klart tar jag del av London Pride. År 2019 flyttade jag permanent till England och pendlade till Stockholm för att arbeta och sedan kom Covid och man fick arbeta hemifrån. I England var det mycket strängare än i Sverige. Här fick vi bara gå ut 1 timme om dagen under en längre tid. Jag känner att jag saknar att vara en del av gaycommunityt sen jag flyttade till England.
Facundo Unia
2022 genomförde Peter World Aids day ljushögtid i Maria Magdalena kyrka. I år genomför han den igen tillsammans med Posithiva Gruppen