Sentry.nu har träffat läraren Daniel som är mycket omtyckt av sina elever. Vi fick kontakt med honom efter att han haft en uppskattad föreläsning under Stockholm Pride. Vi på Sentry blev nyfikna och blev glada när han valde att ställa upp.
Privat
– Mitt namn är Daniel och jag är 46 år. Jag flyttade till Stockholm 2007 efter studierna eftersom jag fick jobb här och så blev jag kvar. Jag träffade min man strax efter det och nästa år har vi varit gifta i 10 år. Ursprungligen kommer jag från Vimmerby i Småland där jag är uppväxt med mina föräldrar och två syskon. Jag har jag ett starkt matintresse och har haft lyxen att få vara med i köket när mormor, farmor och mamma lagat mat. För mig är matlagning lite av ett kärleksspråk och jag tycker om att bjuda min man och mina nära på god mat. Älskar när samtalen får flöda över bordet. Jag tycker att kategorisering och identifiering kan vara lite problematiskt ibland. Att jag är homosexuell är EN del av den jag är – kanske inte en helt oviktig del ibland. Men jag hoppas att jag är så mycket mer än bara homosexuell.
– Jag kom ut ganska sent skulle jag säga. Jag kommer från en liten stad där man inte var homosexuell. Självklart pratades det och det hände att jag fick glåpord efter mig på stan eller när man var ute någon kväll. Jag vet att jag berättade för min syster efter att någon kille gjort slut, men sedan dröjde det innan jag berättade för mina föräldrar. Det är en jobbig process att outa sig tycker jag. Det är liksom så privat och man är rädd för att såra och skada de som står en närmast, men jag har haft tur. Det har egentligen aldrig varit några problem, så här i efterhand. Jag minns så väl vad min farmor sa när hon fick veta: ”Det betyder ingenting – så länge ni kommer och hälsar på” Det tycker jag var kloka ord från en 85-åring.
När Daniel flyttade till Stockholm började han arbeta som gymnasielärare i svenska och historia på ett gymnasium i centrala Stockholm.
– Jag blev lärare för att jag tycker om att arbeta med ungdomar. Innan jag började plugga till lärare arbetade jag som terminsvikarie på både mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet. Alla åldrar har sin charm, men det blev gymnasiet. Jag är intresserad av människor och lärande. De ämnen jag undervisar i är verktyg för att utveckla mina elevers tankar – att utmana dem att tänka själva, tänka större och friare. Förbereda dem för en komplex värld i en framtid som vi vet så lite om.
När Daniel började arbeta som lärare i Stockholm valde han att vara öppen mot sina kollegor. Daniel kände att han inte orkade med en massa ”komma ut processer”. Men han valde att inte säga något till sina elever.
– En dag frågade en kollega hur jag skulle svara om någon elev frågade om min sexuella läggning. ”Det har de inte med att göra” var mitt svar. Som lärare vill jag vara personlig och jag arbetar med relationellt ledarskap i klassrummet – men det kändes privat och jag var inte redo att dela det med mina elever. I dag är det något av det första jag berättar när jag presenterar mig för nya grupper. Samhället och klimatet har förändrats och representation i klassrummet är viktigare än någonsin.
Daniel berättar för Sentry.nu att han mött många olika människor genom åren och det är naivt och tro att alla dessa har varit ok med att han är homosexuell.
– I mötet med kollegor har jag tidigt sett till att smyga in det där med att jag är homosexuell, att jag är gift med en man osv – som ett sätt att skydda både de och mig själv. Från elever har jag för det mesta mötts av respekt och frågor. Även om de inte köper det där med homosexualitet, så har de köpt mig och respekterat mig – jag har liksom varit ok, även om deras fördomar om HBTQ generellt i samhället funnits kvar.
Daniel berättar att klimatet på skolan där han arbetar i dag är öppet och accepterande.
Privat
– Vi har stans största regnbågsflagga hängandes från fasaden 365 dagar om året. Jag och flera av mina kollegor har valt att bära våra nyckelband i regnbågsfärgerna, för att synliggöra våra och skolans värderingar om allas lika värde. Jag vet att jag är priviligierad och att det absolut inte ser ut så på alla skolor – men jag är stolt över att vi tillsammans har skapat det klimat vi har dag! Jag är också sammankallande för skolans så kallade ANOME-grupp. En grupp som består av representanter från lärare, bibliotek, elevhälsoteam och ledning som arbetar för att främja aktiv norm-medvetenhet på skolan bland personal och elever. ANOME är just en förkortning för Aktiv NOrm Medvetenhet.
Daniel berättar för Sentry.nu och hans föreläsning under Stockholm Pride.
Privat
– Den handlade om mina erfarenheter av att undervisa i HBTQ-historia. Ett moment som kom till tack vare att mina elever hade ett önskemål om det för 4 år sedan. Det var under uppstarten av läsåret och jag gick igenom kursen och frågade eleverna om det var något de ville att vi skulle arbeta med. ”Kan vi inte läsa om HBTQ-historia” frågade eleverna. Absolut svarade jag och sedan blev jag tyst – jag kunde ju inget själv om ämnet. Självklart kände jag till Stone Wall och hade hört om ockupationen av Socialstyrelsen, men sen var det tomt. Det var där det började och i dag är det ett återkommande moment i kursen som sträcker sig över nio veckor. Projektet har byggts ut och modifierats utefter respons och efterfrågan från elever.
Daniel säger till Sentry.nu att representation i klassrummet är viktigt.
– För mig handlar representation om att synliggöra en del av historien som kanske inte alla känner till. Alla mina elever identifierar sig inte med den annars dominerande heteronormen. Dessa eleverna har också rätt till sin del av historien, samtidigt som deras klasskamrater ges möjlighet att ta del av historien ur ett annat perspektiv. Det leder till en ökad förståelse för alla.
HBTQ-historia blir också ett sätt att synliggöra och tala om de normer och värderingar som råder i samhället i dag.
– Det är något som vi alla i skolan ska göra enligt den nya skrivelsen i läroplanen. Där står det tydligt att vi ska arbeta med frågor som rör identitet, hälsa, jämställdhet, normer, sexualitet och relationer oavsett ämne. När vi undervisar i historia gör vi urval – vi kan inte redogöra för hela historien utan vi måste välja. Men vem som väljer påverkar historien utifrån sina val. Vår förståelse för historien vilar på det som finns bevarat – det som ansetts värt att spara till nästa generation. Samkönad kärlek har setts som en synd, något kriminellt och sjukt och har därför systematiskt rensats bort ur historien. Genom att arbeta med HBTQ-historia ger vi tillbaka rösten till de som historien valde att inte ta med.
Daniel tycker att frågor som rör mångfald är viktiga och han berättar för Sentry om när han träffa överlevare från förintelsen.
– Som lärare i historia har jag haft privilegiet att möta flera överlevare och få lyssna till deras berättelser. Jag har vid flera tillfällen fått lyssna till Dina och Jovan Rajs berättelser. Senast i samband med deras bok Ting som bär våra minnen. Men jag hade också äran att få träffa och prata med Livia Fränkel när hon en gång kom till skolan och berättade för eleverna om hennes och systers minnen från tiden före, under och efter förintelsen. Det är så viktigt att vi faktiskt lyssnar och minns dem. De blir färre och färre och det är upp till oss att hålla deras minnen vid liv.
Daniel berättar för Sentry.nu om könssjukdomar.
– Jag tror att de flesta av någon gång har fått ett sådant där brunt kuvert i brevlådan och drabbats av den där paniken som genast infinner sig. Jag har själv inte smittats av någon STD och tycker att det är viktigt att skydda sig i tillfälliga relationer. Men jag har suttit där i väntrummet för att testa mig och innan jag träffade min man testade jag mig regelbundet på Venhälsan. Jag vet om att Prep finns men jag har ingen erfarenhet av det då jag varit tillsammans med samma man i 15 år. Jag tycker att det är bra att den möjligheten finns. Jag tycker att det är viktigt att alltid skydda sig och andra. Hiv är något som jag tror finns i många homosexuella mäns medvetande, i alla fall i min generation. Jag är uppväxt med Sighsten Herrgård och Jacob Dahlin i färskt minne och det stigma som hiv då innebar. I dag är det inte samma sak. Det finns mediciner och det är inte en stigmatiserad dödsdom som väntar den som drabbas.
Facundo Unia