Fotografiet med det dramatiska namnet ”Before there was hope”, togs av fotograf Michael A Schwartz och publicerades först i The Atlanta Journal-Constitution (AJC) där journalisten Steve Sternberg berättade om sin kollega och nära vän Tom Fox som fått hiv, insjuknat i aids och som avled för över 30 år sedan, den 11 juli 1989.
Tom Fox omgiven av sin sörjande mor, far och sina bröder på Sacred Heart Hospital, Oregon den 11 juli 1989. Foto: michaelschwartz.com.
Om vi hade haft mobilkameror och sociala medier när aidspandemin drabbade oss som mest i slutet av 80-talet hade historiebeskrivningen varit så mycket mer komplett än vad den nu är. Naturligtvis bidrog den tidens hysch-hysch kring sjukdomen också till att så få fotograferade det som tilldrog sig på aidskliniker runt om i världen. Det är därför fotografier som detta är så viktiga.
Michael frågade sin skrivande kollega om han ville följa en aidssjuk person på nära håll. Steve avböjde först eftersom sådana berättelser på den tiden aldrig slutade lyckligt. Det skulle bli alltför påfrestande för honom.
JAG VILL HJÄLPA TILL
I samma veva fick Steve ett meddelande i internposten. Det var från Tom Fox som berättade att han var 31 år, arbetade på våningen under och levde med en dödlig sjukdom. ”Jag är ingen aktivist, bara en vanlig människa som försöker göra det bästa av min situation. Jag är en av alla de som tyvärr inte kan dela med mig av mina tankar och erfarenheter men om jag kan få någon att öppna ögonen så vill jag hjälpa till.”
Aids var en nyupptäckt sjukdom. De flesta som levde med aidsviruset, hiv, visste inte att de var infekterade. De som berättade riskerade att bli utstötta. Det var bögarnas, narkomanernas och de prostituerades sjukdom.
Fram ur denna hopplöshet steg Tom. Hans tunga var vass och han var engagerad och modig. Han ville berätta sin livshistoria. Det blev en 16-sidig tidningsbilaga som fick söndagsläsarna som var vana med nyheter, sport och näringsliv att sätta i halsen.
EN GÅVA ATT LEVA MED EN DÖDLIG SJUKDOM
Steve och Michael gillade Tom från första början. Han hade sarkastisk humor, talade med låg röst och var lekfull. Han menade att det var en gåva att ha fått en livshotande sjukdom. ”Det får mig att göra det bästa av mina återstående dagar.”
De levde de kommande 18 månaderna tillsammans med Tom, hans familj och vänner. De dokumenterade hela tiden hans bästa dagar – och hans värsta. De såg till att han fick mat levererad hem från kyrkan och de var med honom när han valde sin egen kista. Allt kulminerade fram till det stora dilemmat. När ska berättelsen om Tom publiceras? Han ville själv läsa den men redaktörerna ville vänta till efter hans död. Deras vänskap ansträngdes den dag Steve förklarade för Tom att han aldrig skulle få läsa om sig själv.
Tom drabbades av cancer och fick extra syre till sina lungor som med kraftiga nålar regelbundet behövde tömmas på vätska. Från att vara journalist och vän blev Steve hans vårdnadshavare som fick stötta, bära röntgenbilder och syreflaskor mellan olika akutmottagningar.
TOMORROW
Krisen kom den 4 juli. De körde honom till akuten och ringde Toms föräldrar. Han lades i respirator och efter några dagar dikterade han själv som han hade bestämt. ”Tomorrow” var hans sista ord innan maskinen stängdes av.
“Mer än någonting annat minns jag när den livsuppehållande behandlingen avslutades,” berättar Michael. ”Vi gav familjen utrymme att sörja enskilt men de insisterade på att vi skulle vara där med dem. Jag minns hur jag grät och skakade när jag försökte få kameraskärpa.”
1996 rapporterade forskare att en kombination av olika läkemedel kunde radera hiv ur blodet.
Fotografiet publicerades nyligen på nytt i en Facebook-grupp. En av de som kommenterade skriver: ”Aldrig igen! Min första kärlek var hivpositiv men ville inte dö på detta sätt. Han hoppade från aktern på ett kryssningsfartyg mitt på Karibiska havet. Jag upptäckte hans självmordsbrev under vår kudde i hytten. De hittade honom aldrig. Jag var 22 år. Han var 24. Hans namn var David.”
Läs sjukdomsinformation om hiv och aids HÄR.