Att upptäcka att man är hivpositiv innebär stora förändringar i livet. Förutom rent praktiska följder såsom regelbunden medicinering, läkarbesök och att tvingas leva med smittskyddslagens krav kan det påverka vardagslivets relationer, studieval och yrkessituation. Få känner till att det finns yrken där utbildningen kan kompliceras och där det förutsätts att man är kärnfrisk för att få det efterlängtade jobbet.
Även om yrket kanske inte formellt är stängt för en hivpositiv person innebär kravet på hälsointyg att man outas för arbetsledning och arbetskamrater. Det är långt ifrån alla arbetsplatser som efter 30 år med hiv i samhället klarar av att hantera detta. Polisen Ann-Christin kom ut som hivpositiv när hon började jobba efter sin utbildning.
Vi sitter på ett fik i Göteborg. Det skramlar från väskor från folk i närheten som ska åka till sina destinationer. Ann-Christin är trevlig och glad och arbetar numera som förhörsledare inom polisen men i början av sin karriär hade hon det rätt jobbigt.
Ann-Christin jobbade på en båt 1989 och hade en relation med en kille under tiden. När hon kom hem träffade hon en ny kille och testade sig som sig bör för olika könssjukdomar. Ann-Christin var på jobbet och fick ett samtal från kliniken.
Ditt test har blivit ”fel”
– De ringde och sa att det hade blivit något fel på mitt hivtest. ”Vaddå fel” sa jag. ”Jo, det har blivit något fel” sa de igen. Det var då jag förstod att jag var hivpositiv. Det är det som var felet, konstaterar hon.
Ann-Christin skulle berätta för sin nya kille men hann inte göra det. Han märkte att det var något som inte stod rätt till och sa på skoj, ”är du sjuk?” Ja, svarade hon. ”Har du aids eller?
– Jag behövde inte svara för att han skulle förstå. Sen var vi hemma i ett par veckor. Han var inte hivpositiv. När jag kom tillbaka till jobbet så ringde de från polisen. Jag hade sökt innan och de ställde en massa frågor. Allt var så pass nytt så jag behövde inte ljuga. De sa att jag skulle komma in på intervju och jag genomförde allt.
– Jag visste att om jag skulle komma ut som hivpositiv direkt så skulle de aldrig anställa mig.
Ann-Christin fick vänta ett år tills hon fick börja studierna.
– Då behövde jag inte göra några nya tester. En av min pojkväns bästa kompisar gick samtidigt i skolan med mig. Det var skönt att ha honom där. Han visste vad som gällde om jag skulle skada mig eller så. När det började närma sig examen berättade jag för min klass. Då fick jag en reaktion.
Rykten på skolan
Studierektorerna hörde av sig till Ann-Christin och sa att det gick ett rykte på skolan.
– Vi är här för att hjälpa dig. Är det inte sant så dementerar vi det, men är det sant så vill vi gärna hjälpa dig. Jag kände att jag fick stöd och bad dem kontakta länspolismästaren i Göteborg. Detta för att det inte skulle bli en stor grej när jag väl skulle börja jobba.
– Jag var tvungen att prata med den som skulle rekrytera och jag hörde på henne att hon var supernervös. Hon gick nästan upp i falsett. Jag kände att det här kommer inte att gå bra, trots att hon försökte övertyga mig om motsatsen.
– Vi kom överens om att jag skulle berätta att jag var hivpositiv på jobbet där jag hamnade. Det var inte så jag hade tänkt göra men jag gick med på det.
– Det var en svår situation. Det har gått bra förut, tänkte jag men detta var inte min plan. Jag minns inte hur diskussion gick men om jag berättade då skulle jag få jobba. Idag skulle jag vara mer trotsig.
När Ann-Christin först berättade så blev reaktionen ”det är inga problem för oss”. Men i praktiken blev det annorlunda.
Ska vi sanera bilarna?
– Ryktet spreds sig som en löpeld. Alla visste! De verkade inte veta hur det smittade och det var ändå polisen!
De diskuterade om man var tvungen att sanera bilarna när jag hade suttit där. Det fanns de som ifrågasatte om de var tvungna att åka i bilen med mig och sedan lägga sig i sängen med sin fru! Det fanns ett aidsskåp som man hade saker för att kunna hantera de som hade aids.
Man höll ett stormöte där man pratade om Ann-Christin. Hon var inte med själv men har fått det återberättat.
– De målade upp olika helt hysteriska scenarier. Tänk om vi skulle åka på ett bankrån. Så åker vi dit och blir nerskjutna av vapen. Så blir den som åker med mig så allvarligt skadad att jag måste livrädda så att man blir smittad.
Att springa in på en bank med bankrånare så jobbar vi ju inte. Vi springer ju inte direkt in på en bank där de står med automatvapen. De kan tänka sig bli nerskjutna men inte bli livräddade av mig för då kan de bli smittade. En annan sa tänk om hon biter mig när vi spelar innebandy.
Innebandy sågs också som en risk
Det började ljusna för henne då en kompis till Ann-Christin från skolan flyttade över till hennes avdelning. Under ett halvår åkte de med varandra i samma bil.
– Det fanns två killar som ville åka med mig från första början men de blev så påverkade av grupptrycket. De flesta spelade innebandy med mig men det fanns en kille som inte fick göra det för sin fru.
Ann-Christin fick erbjudande om att flytta på sig, att jobba med radion.
– Jag sa att jag inte ville. De får vänja sig vid mig. Efter ett halvår kom det polisaspiranter som ville åka med mig. Det fanns också två äldre poliser som bestämde sig för att åka med mig. Det vände lite. Vi ändrade i organisationen och hade ungdomsgrupp. Då fanns det de som ville jobba med mig. Det kändes skönt för att jag inte var där och trängde mig på.
– De ville omplacera mig. De var rädda för något som inte fanns. Den rädslan var obefogad. Det kändes som om jag var den utlösande faktorn. Det är så svårt att göra något åt det. Jag kan inte övertala dem. Jag anser att det är deras problem och inte mitt. Jag fick bana väg för andra hivpositiva.
Ann-Christin hade en vän som demonstrativt åt från samma tallrik som henne och använde samma bestick framför de andra. Detta uppskattades mycket av Ann-Christin.
– Det påverkade andra människor. Det fanns de som tillochmed var rädda att ta på mig.
En kille som skulle sluta på jobbet efter åtta år gick fram till henne och bad om ursäkt för det de gjorde mot henne i början.
Text: Facundo Unia