Berättelser om att komma ut, om att acceptera sig själv och hur man bestämmer sig för att forma sitt liv slutar aldrig att fascinera. Vi har alla erfarenheter att komma ihåg och jämföra med. Daniel är 18 år fyllda och hans berättelse har sin hemvist lång tid efter 80-talets aidskris men mitt i en ny pandemi.
Daniel är född och uppvuxen i Göteborg, smart och trevlig med stor hunger på livet. Språk, musik, skriva, fotografera och dansa upptar hans dagar bredvid sina nyss påbörjade universitetsstudier. Han kommer ihåg första gången han som sjuåring kysste en kille.
– Under min uppväxt fick jag höra att jag var en riktig tjejtjusare och det ville jag leva upp till.
Han hade aldrig kommit på tanken att en kille kunde tycka om en annan kille.
– Ingen förklarade för mig vad homosexualitet var. Men en fascination för män började tidigt. När jag var liten glodde jag på muskliga män i Guinness rekordbok, ibland i flera timmar. Jag kände dragningskraften redan då men jag ville ju inte vara en “jävla bög”.
Han funderade mycket på vem han ville bli och kommer ihåg ett tillfälle i simhallen då pollettetten ner. Jag är gay! Danne drabbades som så många andra av en internaliserad homofobi, ett starkt självförakt som höll i sig fram till 2018.
– Jag kände mig smutsig och rädd för mig själv. Bögar och flator talade man bara om i negativa ordalag. Min syster frågade mig flera gånger om jag var gay, men jag nekade. Hur skulle mitt liv sett ut om jag ändå hade sagt ja?
Danne började sakta men säkert acceptera sig själv. Han tillät sig själv att tänka på killar.
– Jag tillät mig själv att se en framtid med en man. Jag tillät mig själv att vara mig själv och jag började höra låten “I’m coming out” dåna i öronen var jag än gick. Ingen skulle längre stoppa mig! Alla skulle se bögen Danne!
Men hemma var det annorlunda
– Hemma borde vara den enda säkra och lugna platsen och det var det tills jag slog näven i bordet. Jag hade accepterat mig själv och nu var det dags för min familj att göra detsamma. Allt gick bra när jag berättade för min syster och min mamma. För dem spelade det ingen roll om jag är en straight machokille, en datanörd eller en flamboyant homosexuell man. Jag hade hoppats på att min far hade visat samma reaktion. Jag kommer aldrig förlåta honom för att inte vilja se mig i ögonen på flera dagar, att öppet uttrycka homofobiska kommentarer och att inte älska mig för den jag är.
Dannes pappa kunde inte accepterat sin sons läggning och detta födde tanken att det kanske var dags att lämna boet.
– Sommaren 2020 steg jag på tåget och lämnade mitt gamla liv bakom mig, min internaliserade homofobi, mina kompisar, min familj och till mig som göteborgare. Nu är jag här i Stockholm för att plugga till ingenjör och leva som jude. Jag kallar det för mina två hem; både i synagogan och i Stockholm. Mitt nya uppdrag här i Stockholm är att äta den bit av kakan jag aldrig fått. Faktum är att jag ska äta hela kakan. Det är mitt liv och jag bestämmer vem jag är och vad jag vill! Jag gillar killar som behandlar mig med respekt och ger mig utrymme . Med det sagt dras jag till mer “mogna” killar som förstår sig själva och andra och som inte exploaterar mig för min ålder och ser mig som en leksak.
Detta år har inte varit som vanligt
– Det här året har varit ett märkligt år för oss alla. Jag blev väldigt orolig för att min plan inte skulle gå att genomföra och för att Sverige inte skulle kunna hantera covid-19 på ett bra sätt. Jag trodde att hela regioner skulle behöva stänga ner. Men nu är jag här och har påbörjat mitt nya liv. Jag hoppas innerligt att alla inser allvaret och tar sitt ansvar.
Danne ser fram emot ett gayliv i Stockholm.
– I jämförelse med andra länder är Stockholms gayliv ganska litet. Just nu tar jag dock paus från partajlivet och dejtar en man som jag verkligen tycker om. Intimitet betyder otroligt mycket för mig och den delar jag inte med mig till vem som helst. Han är verkligen allt jag drömt om, rolig, omtänksam, respektfull, lyhörd, känslig, förstående, talangfull, fin inuti och utanpå! Han får mig att känna mig speciell och lycklig.
– Som en millennial född år 2000 levde inte jag under 80-talet när aids skördade liv efter liv. Trots att jag själv inte upplevde den tiden tänker jag mycket på hiv och andra könssjukdomar. Jag har vuxit upp under en tid då det har varit självklart att skydda och testa mig. Jag har haft oskyddat samlag vid ett tillfälle och den gången kommer jag inte att glömma. Jag är väl medveten om att könssjukdomar går att bota eller bromsa, men det stoppar trots allt inte obehagskänslor. Vetskapen att man är “sjuk” och ska genomgå en behandling tror jag inte är särskilt uppmuntrande vem man än är men det är viktigt att inte stigmatisera människor som lever med hiv eller andra infektioner. Det är vanligare än vi tror och ska inte resultera i att man tar avstånd från personer som är drabbade. Jag själv känner att jag inte kan tillräckligt mycket om dessa infektioner men det är något jag behöver ta tag i. Alla vet redan att kondom är viktigt, men jag tror inte att alla tar sig tid att ackumulera mer kunskap kring spridningsrisker, symptom och behandling. Jag vet att kunskap leder till förståelse och medmänsklighet.
Vilka frågor som är viktiga för dig?
– Inom vår värld är nu mina hjärtefrågor transsexuellas och särskilt svarta transsexuellas rättigheter. Det hänger ihop med mina åsikter om rasism, sexism, feminism, miljöfrågor, barnarbete, infrastruktur, skola och sjukvård.
Bild och text: Facundo Unia