”Folk frågar mig om livet idag känns som under de första åren med hiv och aids och jag vill bara skrika. Det går inte att jämföra. Bara sluta att ens försöka!”
Skriket kommer från Mark S. King, en amerikan vars blogg ”My Fabulous Disease” har fått stor uppmärksamhet. Mark testade hivpositiv för 35 år sedan.
”De första åren av pandemin brydde sig ingen om de som dog i sviterna av aids, aktiemarknaderna påverkades inte, presidenten höll inga presskonferenser och inga miljarder spenderades. Aids dödade de rätta människorna; de homosexuella, narkomaner och svarta män och kvinnor.
Mark S. King
Det går inte att jämföra med ett nytt virusutbrott som hotar människor som samhället faktiskt värderar, som din mormor och hennes vänner på vårdhemmet. Att prata om den tidiga hivpandemin innebar att vi pratade om risker med analsex, att dela nålar och om kondomer. Vi pratade religion och om vem som Gud straffade.
Vi var tvungna att klättra över berg av fördomar för att utbilda människor om grundläggande fakta, om risker och överföring. Social distansering var då tydligare eftersom dina vänners kroppar var så märkta av mörkt lila hudutslag att de knappt gick att känna igen.
Då fanns det inga politiker som lovade dem betald sjukskrivning eller hjälp med sjukvårdsräkningar. De kastades ut från sina lägenheter och dog sedan hemma hos den som kunde ta hand om dem.
Tiotusentals människor dog av aidsrelaterade komplikationer (i USA) innan vår regering började ta itu med det. Många, många, många av dessa människor tillbringade sina sista andetag protesterande på gatorna och bad om rättvisa. Deras aska dumpades på Vita husets gräsmatta. Den aktivismen har resulterat i bättre folkhälsa för alla.
Det är en stor skillnad, inte en likhet. Det är en förolämpning mot överlevande och de dödas mod och uppoffringar”, avslutar Mark S. King.